Rebeccas text

Ringette ? mitt

?How does it feel to be a star? är den konstigaste och mest oväntade fråga jag fått i hela mitt liv. Jag, Rebecca,, är bara en helt vanlig idrottstjej från Stockholm som ägnar fritiden åt det jag älskar allra mest: Ringette ? en av Sveriges minsta idrotter.

ingette har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Jag har alltid gillat hockey. Suttit som fastklistrad framför TV:n alla dessa VM under 80 och 90-talen. Hejat fram både Leksand och Djurgården tills jag en dag bestämde mig för att det var Djurgårdens IF som gällde. Jag har alltid drömt om att själv få lira, men som många andra tjejer uppväxta på 80-talet gillade jag rosa och fick naturligtvis ett par vita, fina konståkningskridskor. Tills saken hör att jag stapplade runt där på isen, med böjda vrister och lädret i isen med en hockeyklubba i handen. Innan 12 års ålder hade jag nog besökt de flesta ishallar i Stockholm och visste precis vilka som var ?kallhall? och ?bra korvhall?. Brorsan spelade och jag stod troget på läktaren med alla föräldrar och hejade varje match. Jag hoppades innerst inne att en dag skulle det bli min tur?..

Den dagen kom tillslut. Innan brorsans träning en kväll såg jag något jag inte kunde slita blicken ifrån. Isen var full med tjejer ?stora som små. De åkte runt med pinnar i händerna och hade en massa konstiga ringar på isen. ?Pappa, vad är det där ?? Var jag självklart tvungen att fråga, men han hade inget svar. Det var någonting vi aldrig sett förut och jag blev otroligt nyfiken.

Det som spelades på isen var ringette. Tjejerna hade inga pinnar utan ringetteklubbor. Ringarna var luftfyllda gummiringar som användes i samma syfte som en puck ? att göra mål. Det som spelades på isen, den kvällen för länge sedan, skulle förändra mitt liv. Jag har aldrig känt en sån attraktion till en idrott. Jag har aldrig så roligt som när jag spelar ringette. Farten, kraften, tekniken, dragningarna, skotten?.jag ringette har allt. Ringette är mitt liv. Jag tror jag är kär.

I alla dessa år har vi kämpat. Vi har tränat i snöstorm och i ösregn. Vi har bytt om i baracker och duschat i kallvatten. Vi har blivit utskrattade och hånade, men också uppmuntrade och beundrade. Vi har varit tvungna att slå oss fram. Vi har spelat match i snödrivor. Vi har själva skrapat isen de sena fredagskvällar då vaktmästaren gått hem. Vi har slitit hårt för att en dag lyckas.

Den dagen kom i november 2002. Dagen då jag kände att allt slit var värt varenda svettdroppe. Ringette-VM i Canada ? äntligen dags?..Jag var inte längre den där 12-åriga, lilla blyga tjejen som stod vid isen och ville vara med men inte vågade. Jag var nu 22 år och landslagsspelare. Jag hade nått mina drömmars mål. Att spela ringette VM i Canada. Det är som att spela fotbolls-VM i Braslien, som att spela baseboll i USA, som att spela pingis-VM i Kina?.Canada är ringettens hemland. Men att det skulle vara så stort som det var hade jag aldrig ens vågat drömma om.

Efter allt strul med pengar, sponsorer, laguttagning, tränare, coacher, matchtröjor, overaller och flygbiljetter så var det dags. Alla dessa möten i omklädningsrummet på försäsongen hade gjort att jag nästan tappat hoppet. Jag vågade inte hoppas för mycket. Ville inte bli besviken. Men nu stod vi där på Arlanda i de stiliga Sweden overallerna med trunken, resväskor och Wella-väskor. Nu var det dags att åka på vår livs resa.

Efter en lång och händelserik flygresa från Stockholm via Amsterdam till Edmonton var vi äntligen framme. Bagaget vi varit mycket oroliga över stod också där när vi kom fram. Alla 22 trunkar hade följt oss hela vägen till andra sidan jordklotet. På väg ut till välkomshallen visste vi inte vad som väntade. Det vi såg utanför dörren förändrade nog helt vår syn på hur veckan framför oss skulle se ut. Nu var vi inte längre det okända landslag som vi var när vi lämnade Sverige. Nu var vi ?stjärnor? och alla vet ju att stjärnor åker limousin. Där utanför flygplatsen stod den och väntade. Snacka om att få en chock.

VM blev inte riktigt som vi tänkt oss men det var en enormt stor upplevelse för oss alla. Det var mycket runt omkring att tänka på vilket gjorde att vi många stunder hade svårt att koncentrera oss på det vi var där för ? spela ringette och ta bronsmedaljen. Jag anser ändå att vi gjorde vårt bästa med tanke på situationen och den orutin vi hade i laget. Okej vi har spelat några VM många av oss men att spela inför 4000 på läktaren är speciellt och inte alls lätt.

Bronsmatchen mot USA var en upplevelse. Innan matchen kunde jag knappt hålla i klubban för händerna darrade. Jag kunde knappt åka skridskor för benen skakade så. Jag kunde knappt tänka för alla människor som fanns på läktaren. När matchen väl börjat försvann allt det där. Jag gjorde ju det jag älskar mest i hela världen och då spelar det ingen roll hur många som tittar. Tyvärr gick det inte riktigt som planerat ? vi förlorade mot USA och kom sist i VM. Jag har aldrig varit så besviken i hela mitt liv. Jag har aldrig gråtit så över en förlust som jag gjorde den dagen. Vi nådde aldrig vårt mål. Det gjorde ont, väldigt ont.

I omklädningsrummet efter matchen var stämningen dyster. En del var arga och pratade inte med någon. En del var ledsna och grät. En del så oberörda ut. Trots alla känslor som fanns vet jag att alla innerst inne var så otroligt besvikna. Besvikna över att vi aldrig lyckades. Fråga är ju om vi får en sån här chans någon mer gång i livet ? Det är ingen som vet?men vi alla hoppas, speciellt jag !

 ?How does it feel to be a star? ? den frågan från en canadensisk ringettemamma är det som gjorde störst intryck på mig under denna VM-resa. Ja hur känns det ? Jo tack det känns bra?..

Rebecca Gustafson # 22