malmens USA-äventyr

Onsdagen den 13/7 kl. 04:30 befann jag mig i utrikesterminalen på Landvetter, redo att checka in och lämna mitt bagage på bandet. Två timmar senare hade jag passerat säkerhetskontrollen, hävt i mig en kopp kaffe, köpt en bok med Sudoku och satt mig ner på planet som skulle ta mig till Amsterdam. Efter bara 4 timmars sömn trodde jag att tröttheten skulle vara påtaglig, men icke, jag var klarvaken. Kanske inte så konstigt med tanke på vilket äventyr som väntade mig.

Väl framme i Amsterdam hade jag ett par timmar över, så jag vandrade runt bland de många butiker som fanns där, köpte mig ytterligare en kaffe och löste ett par sudokus i min bok, sen var det dags att ställa sig i kön för att komma till boardingen. Väl framme vid första stoppet var det en nervös malmen som pratade med säkertsvakten som hade ett par frågor om vad jag skulle göra i USA. ”I´m going to a goalie camp” fick jag stakat fram på min något rostiga engelska. När jag fick godkänt skulle jag bara vidare genom själva säkerhetskontrollen, alla mina prylar lades i korgarna och vakten kollade lite underligt på mig när jag petade in en portionssnus ”It´s a swedish thing” sa jag och han verkade förstå. Jag gick igenom metalldetektorn och det var grönt ljus, nu var det bara en timmes väntan innan jag för första gången skulle få gå ombord på en Boeing 747. Det måste ha varit den kortaste timmen jag varit med om för rätt som det var så fick Zone 4 gå ombord och strax därefter satt jag på min plats och väntade tålmodigt på starten. Sen var det 8 långa timmar som gällde, dåliga filmer på en ruskigt dålig tv med alldeles för lite tum och för hög kontrast, tillsammans med väldigt dåliga hörlurar som fick öronen att nästan glöda var det inte den bästa upplevelsen jag haft. Men vi fick mat, dricka och kaffe och det räcker för att göra mig nöjd ett par timmar och till slut ropade piloten ut i högtalarna att vi snart skulle påbörja landningen i Detroit och bältesskylten tändes.

När vi steg av planet var jag mer än nervös, jag hade bara 2 timmar och jag behövde gå igenom tullen samt checka ut och checka in mitt bagage. Hur skulle de agera ang. mitt snus jag hade med mig? Och gåvorna i form av Svenska Nubbar till min amerikanske vän Joey och hans familj? Papprena man skulle fylla i var allt annat än lättförstådda och ju närmare tullpersonalen jag kom desto nervösare blev jag, tiden började rinna iväg också. En tysk jag hade bakom mig i kön fyllde i en konstig lapp, så efter lite snack med honom fick jag springa efter en sån lapp. Satan! Jag fick en på franska.. Sprang efter en ny lapp. Penna då? Jag hade bara blyerts och det var tvunget att vara svart eller blått bläck. Skit! Tysken var klar, jag fick låna hans penna och nu var det bråttom, det var bara 5st framför mig i kön.. Men då kom en vakt från tullen fram och frågade om jag hade ESTA eller visum, jag hade ESTA och då behövde man inte fylla i de där lapparna. Tack!

Äntligen framme vid tullbåset, fick återigen frågan vad jag skulle göra och nu hade engelskan värmts upp lite så jag svarade återigen att jag skulle på målvaktsläger dock utan att staka mig. Tydligen fel svar, för jag blev inkallad till förhör för ”additional questions” och nu började tiden rinna iväg tyckte jag. Det tog väl en halvtimme eller något och frågorna de hade var om jag var proffs, om jag skulle på tryout, fick resan betald eller om jag skulle coacha. Det var nej på alla frågor och sen var det grönt. Hämtade väskan från bagagebandet, småsprang in på dass och sen vidare till incheckningen. Så där, äntligen klart! Letade upp rätt gate och boardingen var i full gång så det var bara att visa upp biljetten och kliva ombord. Om 2h skulle jag vara i Denver.

Runt 18:20 amerikansk tid var jag framme vid hotellet i Denver, men jag gick fortfarande på svensk tid så klockan var väl runt halv tre på natten och tillsammans med den extremt torra luften som finns i Denver, de ligger över 1,5km över havet, gjorde att jag var helt slut. Jag behövde dock något att äta och gick ut i den 30-gradiga värmen och spöregnet för att ta mig till Subway som låg ett par hundra meter bort. Fick i mig en macka, en cola och köpte lite nödvändiga hygeinartiklar på det intilliggande Truck Stop och begav mig sedan tillbaka till hotellet för välbehövlig vila. Dagen därpå skulle jag bli upplockad av Joey och vi skulle sedan göra Denver osäkert. Klockan sattes på 08:30 för att vara säker på att jag hann med frukosten samt duscha och andra nödvändiga saker innan möte och avfärd. Jag tog även en sväng till hotellpoolen och solade lite innan min vän dök upp, efter en snabb hälsning och handskakning satte vi oss i bilen och lämnade hotellet. Det var äntligen dags att se vad Denver hade att erbjuda i form av sevärdheter och shopping.

Torsdagen blev en ganska lugn dag, vi åkte mest runt och kikade in olika ställen i Denver, hittade mitt nya hotell och tog det lugnt. Jag var seg efter allt resande och den torra luften gjorde sig påmind lite då och då och Joey hade jobbat sent kvällen innan så vi käkade lite mat, gick i affärer och pratade mycket. Min engelska behövde fräschas upp om jag skulle klarar av nästan 2 veckor på andra sidan pölen.

På fredagen var det dags för en av resans höjdpunkter, att gå på is och vara med i ett drop-in lir. Ganska likt det vi har i Fritsla bortsett från att alla hade full utrustning. Jag hade lånade skydd förutom mask, susp och skridskor, så värmningen blev ett viktigt moment för att komma i fas med de nya skydden och få upp farten i skridskoåkningen, sen var det matchstart och jag tycker nog att jag gjorde bra ifrån mig. Visserligen rann siffrorna iväg mot slutet men det var en kombination av att jag var trött och försvaret aldrig existerat. Hur som helst var det sjukt roligt och jag fick komplimanger både för mitt spel, min mask och FHK-tröjan som jag bar. Lite kul är det allt att första gången jag spelar i tröjan var i USA och inte nere på rinken. Men vad gör det, nu är tröjan invigd och det gör sig väldigt bra på isen. Jag tog tillvara på den första pucken jag stoppade på amerikansk mark och nu pryder den en bokhylla här hemma. Vi svidade om till shorts och t-shirt och gick ut i den 30-gradiga värmen igen, det var sannerligen udda, vanligtvis är det minusgrader ute när man är klar med en träning eller ett lir.

Vi satte kurs mot Pepsi Center för att ta kort och se insidan av arenan. Det var lite skillnad mot både Fotskäls islada och mot Scandinavium, sjukt stort. Jag tog tog ett kort utanför arenan med FHK-tröjan och inne i shopen köpte jag mig ett par matchanvända damasker, det kan alltid vara bra att ha.
Det fanns även mängder av matchanvända tröjor att köpa, b.la Roy, Sakic och Forsberg, tyvärr inte för min plånbok så de fick snällt hänga kvar. De hade även Craig Andersons gamla benskydd till salu och jag med min benskyddsfetisch var ganska sugen, men även här fick budgeten sätta ner foten, det hade blivit dyrt att flyga med dem också. Vi tog ett varv på Best Buy innan vi slutligen hamnade hemma hos Joey och hans föräldrar där mat väntade. Grillat på amerikanskt vis, både kött, kyckling och majs fanns att tillgå och givetvis måste man smaka på allt. Vi satt i flera timmar och pratade hela familjen och det var mycket prat om hockey och mycket prat om skillnader mellan USA och Sverige.

På lördagen var det dags för avfärd mot resans huvudmål, International Hockey Schools i Detroit Lakes, Minnesota. Det var ca. 940 miles enkel resa, det är runt 150 mil och vi gjorde det på två dagar för att inte behöva stressa och för att kunna turista lite. Vi checkade in på IHS på söndagseftermiddagen och jag fick kvitterat ut ett set med benskydd, handskar, byxor och kombinat , sen var det dags att se öppningsmatchen som bestod av de flesta coacherna, ett par draftade spelare och kommande draftpicks, efter det begav vi oss till den närliggande tavernan för lite mat. Jag fick även tvingat Joey att prova på potionssnus vilket till en början gick bra men efter 10-15 minuter var han tvungen att spotta ut för att inte kräkas över bardisken. Skumt det där... Innan läggdags fick jag pratat några ord med Jason som äger IHS och han förklarade hur schemat skulle se, och hur jag än hade gjort hade jag nog aldrig kunnat förbereda mig för ett sådant här läger.

Måndag morgon började med kaffe, frukost och teori. Sen var det dags för första ispasset. 1h 10 min av enbart skridskoåkning, det suger musten ur en ganska snabbt, sen var det lunch, barmarksträning, 1h 20min skottövningar av olika dess slag, middag och dagen avslutades med ett 1h pass kallat fun skate. Vi körde goalie hockey, returtävling och frilägestävlingar lite då och då.

Dag 1 var nog den värsta för det gav en inblick i hur tufft det skulle bli och det fanns inga genvägar, speciellt inte med tanke på att man hade en coach på 3 målvakter och den tredje målvakten i min och Joeys grupp förmodligen var den bästa som var på lägret. Det var bara att ta tills det inte gick mer, försöka lite till och ytterligare lite till.

Alla dagar såg schemamässigt likadana ut och det var alltid morgonpasset som var värst, men också det som gav mest, så istället för att gå igenom alla dagar räcker det nog att säga att jag har aldrig förr gjort så många C-cuts, T-pushes, Butterflyslides och jag har aldrig stått så länge i min stance som jag gjorde under den här veckan. Träningsvärken lät sig inte vänta och det var först på söndagen som den faktiskt släppte helt.

På fredagens eftermiddagspass hade vi strafftävling, tyvär åkte jag ut i andra omgången av fyra, sedan var det avslutning och dags att få domen. Vi blev alla graderade på vad vi hade presterat och hur vi hade utvecklats under veckan. Jag räknade med 1-3, kanske på sin höjd en fyra. När jag öppnade kuvertet hade jag fått ett 6.5 och det är jag mer än nöjd med, en mycket positiv gradering. Jag fick även en liten kort snutt av coachen som hade min grupp och där stod det b.la ”You are one of the hardest workers I´ve ever coached” vilket känns som ett extra bevis på att jag verkligen slet som ett djur på och av isen. Men oavsett så är jag väldigt nöjd med vad jag presterade.

Sen var det 150 mil hem igen, det avverkades på 2 dagar och på måndagen var det dags att ta flyget hem till Sverige igen. Efter lite komplikationer med missade flyg var jag på Landvetter igen, 24h senare än beräknat men tusen erfarenheter rikare. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte, det har väldigt lärorikt, sjukt kul och jag har träffat en uppsjö med sköna människor som jag inte kommer glömma i första taget.

Jag kan verkligen rekommendera det här lägret, oavsett nivå, ålder eller position. De har även läger för de som vill bli bättre på att skjuta. Coacherna de har är riktigt bra, vi som målvakter hade bland annat Mike Lee, han var andremålvakt i USAs U20-lag som tog JVM-guld 09/10 och veckan innan hade de haft Stephane Waite, till vardags målvaktscoach i Blackhawks. Om man ska nämna något minus, som man borde när man skriver så här mycket så var det nog maten, den var god men kanske inte så optimerad för träning, och sen var vi tvungna att använda tröjorna vi fick på lägret så jag kunde bara använda FHK-tröjan under drop-inliret.

Jag avslutar med att hänvisa till bildgalleriet (länk) där jag har lagt upp lite bilder, och så hoppas jag att vi ses på isen i vinter!
- malmen