Tränarnas tankar

Matchen mot Salem visade ju på både bristfällig inställning och skridskoåkning. Kanske fortsatte lovet för vissa.
Något spelarna dagen efter gott kunde ta igen.

Matchen då. Jo, en elvanoll seger tyder knappast på en jämnmatch, men ändå ser jag inte vår överlägsenhet någonstans. Skott går in från höger och vänster och för det mesta är det verkligen TUR som avgör vad resultattavlan ska visa.
Gott så. Dem är nio år, allt kan inte vara bländande. Men skridskoåkningen, den måste finnas där. Det handlar inte om någonting annat än inställning, och att åka runt att prata om att man möter några som är ett år yngre - för vi spelade mot -01:or, visste ni det?- och för den sakens skull kan ta det lugn, är inget  annat än underskattning. Det ska bort! Sådant tänk får inte förekomma. Sådant tänk har inte på en idrottsarena att göra, så därför grämer det mig att jag hör sådant när, den på pappret tydliga överlägsenhet vi har, försvinner för att "vi behöver inte ta i". Så får det inte gå till.

Det positiva med matchen var att pucken fick göra jobbet istället för skridskorna. Sådant passningsspel som vi visade upp hade ett Elitserielag behövt uppvisa ibland. Klass! Inget annat. Klass!

 

Träningen dagen efter var inget att orda om -skridskoåkning! Har de vilat under matchen kan de använda energin på träningen. Inga konstigheter.

 

Jag hade noga förberett träningen och jag hade kommit på individuella straff om någon skulle ha opponerat sig. Jag hade vassa repliker förberedda när spelarna skulle börja gnälla om att de vill ha puckövningar. Allt var spikat. Jag var beredd på allt!

 

Men...

 

Jag var inte beredd på det som hände. INGEN GNÄLLDE! Alla accepterade ödet och gav järnet. Inte ens när jag i slutet körde på som en idiot med dem för att se om någon skulle vika ned sig, var det någon som gnällde. Tvärtom. När jag blåste i pipan för att de skulle öka frekvensen var det ENDAST miner som vittnade om "att nu jävlar ska vi ta i". De bet ihop. Föll ihop. Men ingen gav upp.

 

Tanken var att jag efter träningen skulle känna mig väl till mods, vara stolt över att jag inte vikit ned mig för puckövningstjatet, vilket jag förvisso var, men den största känslan efter träningen var "jaha, vad hände där?".

Aldrig har jag blivit så imponerad av någon som jag blev av ALLA som var med på träningen i söndags. Det var stundtals slavträning jag bedrev men ingen gnällde.

Fortsätter det i den andan kommer den här årskullen vara svårslagna. I all evighet!

 

Nu ska vi bara införa den inställningen till match också. Där får ni föräldrar bidra med en del. Hjälpa till ÄN mer än vad ni redan gör. Underskattning får ej förekomma, då kan man lika gärna skita i att spela.

 

 

Sådär! Välkomna, allihopa, nu kör vi igång VT-10 och här kan ni som vanligt läsa mina tankar.

 

/ Nicklas

Träningsfritt vid juletid fanns det något som kallades när jag var nio år och spelade hockey. Det innebar att man vid helgdagar drog ned på träningsdosen. Slappnade av. Tog HELG!

Tiderna ändras.

Från att träna tre gånger per vecka + match ska vi nu på sex dagar ha lika många ispass - I juletid! Det är skillnad. En markant sådan.

Några ord om matcherna i lördags.

Snö på marken ger alltid en okoncentration under uppvärmning. Man halkar, glider, leker, faller, mular och lever rövare. Uppvärmningen kommer sekundärt och så kommer det vara, ingenting att hetsa om eller försöka rätt till, det kommer med åldern. Tyvärr, för visst är det roligare att leka i snön än att nöta "snabba fötter".

Uppvärmningen var alltså inget vidare från tränarens ögon men oftast är det glädjen som gör allting bra, och den fanns..... tills det var dags för match.

Där hände något.

Vid nedsläpp.

Skridskoåkningen fanns precis som skotten och kämpaglöden, men någonstans i snökaoset försvann leendena. Det gjorde mig irriterad, för det absolut viktigaste inom ishockey är att det är roligt. Speciellt i unga år. Men kanske var det bara en dålig dag för alla, sådant händer, och då får man inte tänka på det så mycket. Vi vann och vi gjorde det på ett bra sätt bortsett från kyrkogårds-stämningen.

Det andra laget vann också och även där på ett bra sätt. Det gläder mig!

Sen var det då den här överraskningsmatchen. Den var precis lika rolig som jag hade förväntat mig. Förutom mina snedsteg i inledningen då jag var lika bekväm i mina skridskor som en banan passar bra på en pizza. Inte alls, alltså.

14-14, ett resultat som speglar matchbilden, tycker jag. Kanske om vi hade haft en målvakt istället för en fåfäng robot i målet (Arnold som tyckte att det var viktigare att vara snygg än bra) så hade siffrorna stannat under tvåsiffrigt.

Såg ni friläget jag hade, förresten? Jajävlar vad skönt. Det var min julklapp, God Jul Arne!


Jag upplevde att matchen var en stor framgång, men som vi i "föräldralaget" insåg under matchens gång: vinner vi inte i år vinner vi aldrig!

Tack till alla som hjälpte till att spela matchen!

Tack till Dick som coachade fram knattarna till en bra match.

 

Tack till er i speakerbåset som såg till att visa vad objektivitet var! He he.

Tack till alla superkockar som, enligt mig, skulle kunna öppna varsitt konditori och livnära sig på det. Jösses vad gott det var!

Tack till knattarna för att ni lät oss komma igenom ert försvar!

 

Tack till domaren som även han var objektiv, he he.

På riktigt: Ett stort tack till ALLA!

 

Ps. Såg ni Fredriks slagskott? Tryck i den bössan må jag säga.

 

Det kommer inte att skrivas något mer här förrän nästa år, 2010, eftersom jag inte har tillgång till dator, så jag passar på att här och nu önska er ALLA en riktigt God Jul och en alladeles fantastisk nyårsafton - sedan börjar ni året bra!

 

/ Nicklas "Mr. Magic" Hellborg


Teknikstrul. 2009-12-17

 

Jag sitter här på jobbet och -nu har det förvisso slutat- tittar på snöfallet som pågår utanför. Känner mig ganska nöjd med att det inte är bortamatch mot Nynäs på lördag. Hade varit en tuff resa, känner jag.

Jag har suttit hela morgonen och försökt få iväg kallelserna till matcherna nu på lördag och tror att jag nu, efter samtal med Malena, har fått iväg rätt kallelse till rätt spelare.

 

Tacksamt är det att det är dubbelmatch - alla ska dit oavsett!

 

Ps. Tack för upplysningar om hur det kändes på läktaren, kanon.

 

Tjaffset innan match. Psykningar.

Det var match mot Trångsund som hägrade. En svår match, hade jag fått höra, vilket bidrog till att jag hade kaninpuls redan kvällen innan - Hur skulle vi mäta oss mot dem som spöade Segeltorp med tvåsiffrigt?

Samlingen skedde på bra sätt och knattarna yrde av energi. Några mobbade mig. Som vanligt. Det har blivit en tradition på något makabert och mycket välfunnet sätt. Mobba tränaren. Jojo, hade jag gjort det under mina tidiga år hade jag i dagsläget varit några benbrott rikare.
Att jag saknar flickvän och bor ensam - som tydligen är helt korrekt enligt knattarna- är tydligen helfestligt. " Ingen vill ha dig, därför bor du ensam, ha ha" lyder de rara orden som knattarna hasplar ur sig. Ren kärlek oss emellan, känner jag.

 

Till problemet.

Vi hade tagit med oss våra vita tröjor eftersom det var bortamatch. En sedvanlig tradition. Förvisso är det ju även en tradition att man kollar upp vad motståndarna har för spelfärg INNAN man åker dit, men det är något vi alla har att öva på. Tyvärr visar det sig att vi hade valt att ta med fel färg och Trångsund VÄGRAR att byta färg även om de har möjlighet till det. De totalvägrar. Spelar svåra. Agerar...underligt. Jag menar, det hade väl inte ställt jorden på ända om de tvingats spela med sina röda tröjor istället, eller? De erbjöd istället oss att spela med deras röda tröjor. Pah! Herregud. Hade det varit det enda alternativet hade jag ställt in matchen - Djurgårdare går inte och klär ut sig!

 

Istället fick en tapper materialare åka till Myren och hämta våra blåa tröjor.

 

Matchen på min sida var, som jag sade till knattarna efteråt, en hjälteinsats. Ett högt tempo under hela matchen och trots att Trångsund stundtals trodde att det var fäktning de höll på med höll vi huvudet högt och KÄMPADE oss igenom matchen.
Det var dessutom inget problem att hålla humöret uppe på spelarna - när tempot gick upp försvann alla andra tankar och kvar lämnades en inställning om att aldrig ge upp. Som det ska vara.

Inte ens när murbräckan Lycken valde att massakera sargen med hjälp av sitt huvud vek vi ner oss. Ja, jag säger vi. Det vet ni väl, att när det går bra är det "vi" och när det går dåligt är det "dem". Det var ett skämt.

Vinsten som blev resultatet av perfekt inställning kändes riktigt skön. Synd att det andra laget inte också fick vinna. En vinst över envisa och omedgörliga Trångsund hade varit riktigt härligt.

Till sist vill jag tacka Trångsund för att deras ungdomsverksamhet verkar hålla hög klass, det behövs och det märktes - tempot under matcherna utvecklade våra spelare mer än vad vi lyckas med på en månad.

 

Hur hade ni föräldrar det på läktaren, var det nervöst? Vore skoj att veta om jag är den enda som går på regelbundna hjärtkontroller varje lördag eller om det är fler som får sin puls maximerad.

 

/ Nicklas 

Datakrasch. 2009-12-07

Jag har alltså ingen dator att tillgå i mitt hem, därför blir det ganska slätt här på "tankarna" när tiden på jobbet inte räcker till för att skriva något.

Nu har jag tid, och då vore det dumt att inte skriva något.

Det är lite festligt, det här. Hockey i alla ära, men den storm som blåser hårdast är den om att jag skriver för lite här. Jag som trodde att laguttagningar var det som skulle göra att det blåste hett kring öronen.

Vad gäller just det, laguttagningarna, är det någonting jag inte tänker ta upp här, finns det frågor är det mig eller Arnold personligen ni ska prata med. Ni= föräldrarna. Det är ju så att frågor kommer uppstå när det enda  ni ser är resultatet av vårt tänk, men fråga oss så förklarar vi gärna hur tänket gick. Nog om det!

Matchen. Återigen fick vi svar på att vår skridskoåkning är aningen vassare än motståndarnas. Tyresö ställde upp, enligt deras tränare,: "med ett mycket vasst lag", men ändå gled vi runt dem som vore de pyloner. Hade det inte varit för deras monstermålvakt som är så något i hästväg duktig hade vi vunnit med tvåsiffrigt. Återigen. Att det blev som det blev är jag glad över.

Att vi dessutom kunde ha en utespelare i målet och bara släppa in fyra mål är ett tecken på att viljan att INTE släppa in mål finns. Det är stort. Mål bakåt brukar oftast bli en bieffekt som man inte bryr sig så mycket om i låga åldrar.


I dag möter stor- Djurgården Skellefteå borta, en match som skulle vara extremt rolig att följa. Tyvärr är det utbildning för min del, men ni som kan se den tycker jag ska göra det. Det blir nog något speciellt.

 

Matchen i lördags, den höll i sig i sju minuter, sen var det ingen match längre.

Det är en stukad bild av hockeyn jag har just nu efter att ha sett spelare jämnåriga med de spelare jag "basar över" gråta, svära och ge upp efter att mål på mål trillar in bakom deras helt bedrövade målvakt. Hockeyn för mig är en kamp. En hård kamp där vilja och skicklighet avgör. Kanske var det så enkelt, att våra killar var just så skickliga. Det kanske var så enkelt. Men när motståndarna gråter och förtvivlat letar ursäkter för att INTE stå på isen känns den skicklighet vi har som rent överflödig vilket jag tycker är tråkigt. Våra spelare behöver stimulans, och det märks i båset när koncentrationen övergår från det egna spelet till hur motståndarna skriker eller gråter.

Som jag skrev, det är en stukad bild jag har av hockeyn just nu. Samtidigt som jag gläds åt vinsten känner jag en liten ledsamhet över att matchen uteblev. Det blev ett resultat - ingen match.

Skönjar ni en negativ ton i detta? Jag förstår er, men det ÄR INTE negativt menat. Jag lovar er det. Att vinna med 15-1 är en härlig känsla, det är inget tu snack om den saken. Att se sina spelare agera professionellt trots ett kraftigt övertag är superskoj, och även att se sina spelare försöka med nya saker då självförtroendet ökar ger mig och Arnold tillfredsställelse. Det jag menar i den övre halvan är att det är lite synd att den träning vi lägger ned inte får chansen av visa sig på isen. Eller så är det just det den gör - visar sig. I kraftigt matchövertag.

Som sagt: Stukad bild. Men jag ser det positivt och hoppas på ett hårdare match på lördag hemma mot Tyresö.

Jag vill bara slänga in ett härligt citat här, det kommer från en av våra materialare, Dick. Under inledningen av matchen hade Tumbas nr 2, Olsson, pucken och drev runt den som satt den magnetisk mot hans blad, Dick står och kontemplerar över spelet och med en väldigt tänkande röst säger han för sig själv " Den där olsson! han åker ju åttor kring oss.."

Kanske upplever jag den kommentaren mer rofylld än vad ni gör just nu, men där och då kunde jag inte sluta skratta. Så oväntat, på någe vis.

Träningen på söndagen började kanon med en fin skotträningen, men när vi sedan klev ut på isen var det  andra bullar. Koncentrationen var som bortblåst och de tio första minuterna renderade i "fem snabba varv" och en utskällning. Den planerade träningen uteblev då den skulle innehållit mycket tänkande och nya moment, vi valde att istället göra det jobbigt för kroppen med enkla övningar - detta för att slippa stillastående och ständiga avbrott för förklaring.

Träningen avslutades på ett bra sätt. Det är härligt att se deras skridskoåkning, vilka framsteg!

 

/ Nicklas


Aktivitetsträning. 2009-11-26

Vid signal skulle spelarna bland annat kasta sig på mage för att sedan fort ta sig upp igen och fortsätta med klubbtekniken. De skulle snurra runt på mage, ned på knä, öka tempot, passa en vän, putta en vän och sen, det som blev det mest uppskattade - Brottas!

 

Vid signal skulle spelarna söka upp närmaste vän och ingå en brottningsmatch mot denne. När någon fallit ned på isen avbryts matchen och puckbehandlingen fortsätter. Det fungerade bra. Allting fungerade bra, faktiskt.

...eller.. Den käre Fredrik spelade mig ett spratt! Där jag stod och visslade och kontrollerade övningen smög han sig på mig bakifrån och brottade ned mig, "Du kan inte stå här och lata dig, du måste vara beredd" sade han med ett leende som vittnade om att det inte var sista gången han spelade någon ett spratt.

Tror nog att min personliga tränare ska få sig en rejäl skopa ovett efter hans träningen inte alls gör mig till världens starkaste som han lovat. Dunderhonung kanske är något jag bör testa, för så länge vi befinner oss i den här gruppen tror jag inte att busstrecken är förbi.

Jag önskar så att jag kunnat ta en bild på hans leende, för då hade jag vetat vad som väntar nästa gång han ser ut på sådant sätt och jag kan då söka skydd.

Träningen gick bra. Jag är nöjd med den och framförallt gav knattarna mig de svar jag ville ha - De behärskar nya moment galant!

 

/ Nicklas

Uppdatering.2009-11-25

Ni som vet kan väl hojta det till mig eller Malena så fipplar vi upp det på hemsidan.

Nu ska jag återgå till mitt kaffedrickande som jag får betalt för här på jobbet. Det är väl underligt ändå, att när man har lite att göra så har man extreeeeemt lite att göra, men när det sedan smäller på med uppgifter så står man upp till halsen med saker man INTE hinner med. Eller är det bara jag, kanske? Om så: glöm vad jag skrev.

/Nicklas

Det går bra nu. 2009-11-23

Hemmapremiären avklarad. Två segrar.

Hurvida Boo IF skulle vara bra eller inte hade jag helt glömt av när det var dags för matchen. Jag trodde att jag hade koll men det visade sig att jag inte alls hade det när knattarna började ställa frågor om motståndet. Hur kunde jag ha glömt? Visst har vi väl mött dem tidigare?

Den där tanken gäckade mig genom hela vår uppvärmning, vad var det jag hade att förvänta mig av motståndet.

Det visade sig sedan att det jag kunde förvänta mig var ett motstånd som var stabilt. Inga toppar men heller inga dalar. Stabilt. Jag ska inte säga att vi är bättre på alla punkter hela tiden, men under matchen var det just det som avgjorde - för dagen var vi bättre på alla punkter. Vad jag har hört så var det även samma sak på "andra sidan" där Arnold höll i manskapet. Dock bjöd vi in dem i den matchen gång på gång, men som de Djurgårdare vi är så kämpar vi tills det är slut - denna gång ledde det till vinst.

Det går framåt i precis den takt vi hade hoppats på innan säsongen, det som dock är faran nu är att vi lämnar grunderna och gör det för avancerat. Därför ska det återigen brytas ned och arbetas med det enkla, tekniken ska sitta där när vi är färdiga med dem.

Jag vet inte om ni föräldrar får (lyckas) ta del av den dynamik och harmoni som den här gruppen har, men det är något speciellt med det här laget. Ni får ju ta hem en knatte varje dag, och det är ju inte fy skam, men att få uppleva alla på en gång, som ett LAG, är fantastiskt. De hjälps åt och försöker lära sig av varandra, de leker och har sig - alla är med!- och de älskar hockey och vill bli bättre. Det finns en glädje i det här laget som rör mig in i ryggmärgen - senast jag upplevde en sådan harmoni var när Djurgårdens team-84 var sveriges bästa lag och vann allt. En sådan känsla glömmer man aldrig, det gör mig glad att veta att denna säsong kommer finnas kvar hos knattarna när de växer upp.

Göta/Traneberg på söndagen. Det enda som förvånade där var väl att GT hade vunnit SM-guld så många gånger, såg ni vimplarna som hängde på väggarna?

Jo, en sak förvånade mig: Varför vill ingen spela back när det är lätt att göra mål framåt?

Att sätta ned en kille på "backen" när i stort sett varje skott går in framåt var att jävlas med ödet. Blickarna jag fick sade allt förutom att "åå, bra val att just jag ska få vara back". Därför snurrade jag på alla spelarna - för att rädda mig själv.

Jag ska snart bege mig till närmaste elektronikbutik och köpa mig en ny dator, den jag har hemma klarar inte av enkla saker som att uppdatera den här sidan efter att min kompis valt att "bada" den.

 

/Nicklas

Helan och Halvan.2009-11-16

Match 1, i Segeltorp, är en alldeles fantastisk  hockeymatch från vår sida. Vi åker mycket skridskor, står rätt i positioner (som faktistk får ses som en mirakel då det inte är något vi pratat mycket om), vi passar varandra och vi -det jag är mest stolt över- försvarar vårt mål med bravur.

Det sistnämnda stämmer dock inte på två av av deras mål. Lite synd, för vi förtjänade en vinst och inget annat. Att göra en sådan bra match som ETT LAG och sedan få stryk av soloprestationer är surt.  Segeltorpstränarens ord efter matchen säger allt "ja, det var en kul match, kanske inte rättvist, men kul. En fem-fema hade kanske vart mer rättvis".

Vi kan väl även notera att detta var en morgonmatch - och vi gör det galant!

Eftermiddagsmatchen.. ja, vad ska man säga. Jag är väl kanske lite väl inrutad och fyrkantig men jag kan inte förstå att man kan spela tävlingsmatcher i så fullständigt usla förhållanden. En is så blöt att ett fall kan liknas med ett dopp. En is så blöt att puckens fart inte bestäms av hårdheten av passningen/skottet utan av ytspänning. Det var ett skämt som utspelade sig på Kärrtorps IP i lördags eftermiddag.

Men... visst var det roligt ändå, va. Det får man ju inte ta ifrån matchen. Charmen. Det är en otrolig charm med utomhusrinkar och regn, men några större analyser av matchen går inte att göra. Vi vann, vi lämnar det så.

Jo, en liten uppmaning kanske man kan lämna, till Kärrtorps IP: Skaffa er en sarg, för guds skull. En "slang" som sarg fyller inte riktigt sin funktion. En slang som sarg gör det verkligen till halvplansspel, man spelar verkligen på en HALV plan.

Jag är fylld av revanschlusta för matchen mot Segeltorp, den förlusten var inget skoj alls.

Bilden uppe till höger är inte långsjön under frysning, det är Kärrtorps IP´s is under vår match i lördags.

 

/ Nicklas


Anekdoten. 2009-11-11

Herregud, vi skulle inte bara se Colorado - vi skulle vara med Colorado. I tre dagar!

  En Colorado-anställd tar emot oss, hälsar och frågar om vårt hockeyspelande samtidigt som vi vandrar ned i de undre regionerna av globen. I de regionerna man bara har varit i när man spelade Aftonbladet Cup-final eller gått vilse. Han är snäll, karln som visar oss vägen, men ändå är det relativt unga hjärtat jag bär på bara några till hjärtslag från att helt implodera inuti mig.

 

Vi får varsin Colorado-jacka. Enhetlighet och tillhörighet kan ibland gå till överdrift, i NHL har enhetligheten hittat på en egen liga. Alla bar kläder som visade deras tillhörighet. Tror även att dasspappret bar Colorados snöfyllda "A".

 

Vi blir visade runt i de olika rummen, för inte klarar sig Colorado med endast ett omklädningsrum, nej då, de ska ha två omklädningsrum, ett finklädesrum, två matsalar, ett massagerum, två cykelrum, ett pressrum, två kontor, ett sliprum, ett materialarrum PLUS att hela korridorerna var fylld av anställda som lydde spelarnas minsta blinkning.

Vår första uppgift: Fyll vattenflaskorna. Fyll Gatorad-flaskorna - exakta mått är angivna. Panik!

 

Vår andra uppgift: bär ut dem till isen.

 

När vi når fram till isen är det Joe Sakic jag ser först av allt. Han ler mot mig och plötsligt känner jag hur jag blev två år gammal igen.

 

Vi ställer vattenflaskorna "där", Gatorad-flaskorna "där" och tejpen "här". Deras bås under träningen var mer organiserat än ekonomilistorna på Ericsson.

 

Det är nu det händer. Jag står med ryggen mot isen och sorterar tejpen efter den schematiska anvisningen jag blivit tilldelad.

"Hi, give me the thiddbla".

 

Oh fy fan, jag förstår inte vad han säger. Vad gör jag nu? Jag vänder mig och stirrar in i två meter slagskämpe. Scott Parker! En av de mest fruktade "poliserna" i hela NHL under den tiden - Vad fa-an gör jag nu?

Jag ber om ursäkt och förklarar att jag inte förstod. "That´s ok, just give me the thiddbla" säger han igen.

 

Jag har redan spelat kortet att jag inte förstår vad han säger, gör jag det igen finns risken att jag måste åka hem. Jag måste improvisera.

Jag rycker tag i en rulle tejp och antog att det var den han ville ha. "No, the thiddbla", låter han igen. Jag tar tillbaka den jag gett honom och testar en annan rulle. Han tittar mot mig och säger "no, this is red - the thiddbla".

Mengodegudvadärdethansägerförnågot? Jag vill bara kasta rullarna över honom i panik men förstår ju att det inte alls vore bra att göra med en person vars stubin är lika kort som explosiv.

"The. Thiddbla" Säger han igen och och jag sträcker fram den rulle som mina händer når föst. " Thank you", svarar han. Framgång! Jag gav rätt.

 

Jag hinner inte riktigt tänka på vad som just hänt innan Patrick Roy åker fram mot mig, ställer ned sin klubba i båset och säger att han vill ha den omlindad. KNOPPEN! Alla som spelar hockey vet hur individuell knoppen är. Nu skulle jag linda om en knopp på en NHL-spelares klubba. På en målvaktsklubba, något jag aldrig gjort förut.

Ansvar.

 "Use the thiddbla" tror jag att han säger och jag får återigen känslan av att vilja försvinna. Ska det bli samma problem igen, tänker jag. Jag sträcker fram den tejprulle som visade sig framgångsrik sist och han nickar. Framgång direkt! Jag lindar och vevar och han pekar och muttrar. Till slut är jag klar och han ler och tackar men ber om en sista sak " do a layer with thick red aswell".

 

Allting kommer till mig. Thiddbla är alltså Thick black. Tjock svart. Roy uttalade ordet tydligt, men jag var för nervös. Scott Parker hade inga tänder och läspade väldigt svårt vilket gjorde hans uttal helt oförståeligt för en icke engelskspråkig.

När den värsta av nervositeten lagt sig sätter jag mig ned för att njuta av träningen. De kan sina saker, tänker jag när det plötsligt kommer farandes en puck i hög hastighet mot mig. Jag duckar och lägger mig på golvet och hör hur några börjar skratta. Ställer mig upp igen och ser en "ursäkta mig"-gest av deras finska spelevink. Minns inte hans namn.

Jag går in i omklädningsrummet och börjar peta på saker. De har tuggummin med Colorado-logga. Jag snor ca 20st. De har ett globenomklädningsrum fyllt till bredden med klubbor värda 2-3000kr st. Tänk er själva när ert lag är på match, hur många meter täcker ni med klubbor i bredd?

Jag tar upp en målvaktsmask för att kika på mönstret men en materialare flyger på mig och ser livrädd ut, "Oh, you can never touch that again. He goes totally nuts if someone touches his gear" säger materialaren åt mig. Jag tänker mest att det var väldigt töntigt, men samtidigt blir jag riktigt nyfiken på vad Roy hade gjort med materialaren för att denne skulle visa sådan rädsla och respekt för en hjälm.

 

Dagen efter fick jag stå i båset när Colorado mötte Brynäs.

 

Om jag kände mig som gud när jag inför 13.850 stod i Colorados bås med Colorado-jacka och hanterade spelarnas klubbor?

Jodå, den känslan var helt okej.

 

/ Nicklas




En söndag man ALDRIG glömmer. 2009-11-08

Ska alldeles snart skriva lite reflektioner kring dagens träning, kring veckan som har gått och om framtiden, men först måste jag belysa det absolut viktigaste ämnet just nu: Djurgårdens IF spelar Allsvensk fotboll även nästa säsong.

Det är äntligen klart! Och jag menar äntligen i sådan kraftig betydelse att skulle jag legat i en isvak under en veckas tid och sedan sagt "äntligen" när jag kommit upp hade det "äntligen" varit mindre menat än det "äntligen" jag just sade. Rörigt? kanske har känslorna stigit mig åt huvudet.

En hel höst av kansken och måsten är över och nu kan man helhjärtat ägna sig åt det man vill, utan att behöva oroa sig för Djurgårdens fotbolls lag. Nu är det klart. Äntligen!

Skotträningen idag var precis så bra och precis så organiserad som jag hade tänkt och hoppats på. Arnold som den som "lär ut" och jag som den som gör skitjobbet - håller koll på galna knattar med klubba och puck.

Men det gick bra. Efter en tillsägning förstod alla hur det systemet vi hade tänkt ur fungerade. Gott så.

Skotten utanför isen är alltid bättre än skotten på isen i låg ålder, tycker jag. Man har bara en sak att tänka på - skjuta hårt och rakt. Inga skridskor som styr åt alla möjliga håll och puckjäveln ligger ju faktiskt still ända tills man rör på den. Färre moment att tänka på = bättre koncentration på den enstaka rörelsen!

Jag hoppas att vår "skottramp" vi använde idag är bruklig under hela säsongen, för att öva skott på sidan av isträningarnas övningar är idag ett måste för att hänga med i svängarna. Vi kommer köra mycket mer sådant.

Nästa helg börjar serien och jag och Arnold kommer under morgondagen att strukturera upp något slags uttagningsschema. Hur vi nu än beslutar att dela upp laget så är det gemenskapen för HELA laget som är vårt mål.

Efter vår träningen klev Djurgårdens A-lag på isen för ett väldigt tempofyllt ispass. Övningar över helplan med två passningar - sedan avslut. Ett sådant spel som Hardy alltid spelat. En hockeyfilosofi som kan kallas facit. Jag ska erkänna att även om jag är 25år gammal och själv spelat på hög nivå så blev jag helt "star struck" när Andreas Holmqvist klev ut på isen när jag höll på med målburen. Vilken jätte han var. Som en anabolastinn stork. Typ.

Jag fick äran för några år sedan att tillbringa några dagar med Colorado när de var på besök i Sverige. Det var Forsberg, Sakic, Roy, men ändå är det större för mig att träffa en järnkamin. Jag kommer kanske skriva ner en väldigt - för mig- rolig anekdot från mina dagar hos Colorado när jag får tid. Det..var..ja, det var mycket underligt det som hände.

Nu blir det till att frossa i sig bilder av Djurgårdens "återtåg" till Allsvenskan.

 

Äntligen!

 

/ Nicklas


Dagen efter. 2009-11-01

Sådär, då. Då ska man summera Allhelgona Cupen. Kände att det var bättre att göra det i dagens mera "nyktra" tillstånd än direkt igår när känslorna låg utanpå kroppen.

Kan väl nämna några ord om det också, kanske. Domarens maktspel under matchen igår när han väljer att visa upp mig på läktaren i en tredjeprismatch för nioåringar är under all kritik. Vägen dit är även den under all kritik - man kallar inte en domares beslut för pajasfasoner. Men ska det leda till ett match penalty? Tveksamt. Jag pratade med domaren om hans felaktiga beslut att döma mål när alla spelare slutat spela, resultatet av att det kommit in en extra puck på isen och krockar med den vi spelar med. Domaren på andra planen blåser i sin pipa och alla stannar upp. Ja, förutom vår domare som pekar mot FEL puck och låter en Boo-spelare göra mål. Helt uppåtväggarna. Det var det jag påpekade. Jag nämnde vad regelverket säger och att han har gjort en miss, en miss han även inser efter en stund, erkänner och ångrar - men målet skulle godkännas. Det var det jag opponerade mig emot.

Jag fick sedan en ursäkt av "domarbasen" som sade att vår domare inte gjorde rätt på en enda punkt och att mina ord mot domaren inte renderar i ett Match penalty. Men den ursäkten faller i glömska rätt snabbt när det är våra SPELARE som drabbas.

Inte bara av domaren. Även av mig.

Jag borde kunna hålla huvudet kallt och se hockeyn för det roliga spel det är när jag har att göra med nioåringar. Att börja prata med "domaren" -spelledaren som det faktiskt heter i vår årskull- var en sak jag ångrar. Skäms för. Riktigt skäms för.

Till alla som såg det och tog illa vid sig ber jag om ursäkt. Oacceptabelt, men ändå nödvändigt. Den där domaren gör inte om sitt misstag igen, något jag hoppas andra lag kan få nytta av.

Vår insats i cupen får ses som väldigt bra, för båda lagen. Riktigt bra spel och det vi har övat på senaste veckan, returer och skott, kom att bli matchavgörande på många punkter. Det var skoj att se. Träning ger färdighet - den klyschan går inte att förneka.

Spelarnas humör var på topp under 10 timmar! Det är något jag imponeras av. Egentligen borde det inte kunna gå när man spelar fem matcher. Det brukar bråkas och kivas om vartannat men i detta lag är det VÄNNER som spelar med varandra. Det märks och det känns. Att jag som tränare, tjugofemåring och åttiotalist kan sitta och skratta med mina spelare är något jag inte trodde skulle vara möjligt. När jag var ung skedde det inte, tränaren och spelarna var uppdelade. Det är verkligen ett LAG vi har att göra med och jag hoppas att det kommer synas när vi snart sätter igång med Mitt i Cupen.


I dag stundar ett hårt och kondotionskrävande fyspass innan ispasset.

Jag låter tiden läka den skam jag bär på, men att återigen sätta mina knattar i en hemsk sits kommer inte att hända, om så domaren själv gör ett mål!

 

/Nicklas

Igår innan träningen skulle vi köra ett gemensamt fyspass hade jag tänkt, men när jag kom till träningen på utsatt samlingstid visade det sig att det endast var 6 st knattar där - 9 mindre än vad det borde ha varit.
Vi körde en lättare fys samtidigt som jag fick planera om träningen. MEN! När isen sedan drog igång var vi nästan full styrka - alla vill vara med på isen men ingen vill göra skitjobbet innan.

Samlingstider är till för att följas!

 

Själva träningen på is är något jag inte alls vill tänka på. Sömnigt. Spralligt. Inte bara från knattarnas håll, nej då, jag höll på att "gå på tryne" vid två tillfällen då mina ben helt valde att koppla bort sig från verkligheten. Kände mig som han i Lord of the Dance. Den där Flatley. "his legs flail about as if independent from his body".

Nä. Till på onsdag hoppas jag att vi alla har tagit oss i kragen och gör bättre ifrån oss. ALLA!

 

Ps. På onsdag kommer även jag kräva att man som knatte knyter sina skridskor hemma minst två gånger varje dag. Man ska öva!

 

Träning: Organismens anpassning till en viss retning. Jag avslutar med de välformulerade orden så får ni göra vad ni vill med det. Fritt att tolka - en sanning!

/Nicklas

En väldigt bra träning 2009-10-22

Att säga att Djurgårdens lag-00 har en lite haltande trupp är väl kanske att underdriva. Folk kommer och går och sjukdomar strömmar in som vore det prioriterad post.

Att man inte tränar när man är sjuk är något jag bedrivit hårt, men snart tummar jag på det och tar ned hela sjukhus på isen - vi måste bli fler spelare!

 

Jag upptäckte något igår under träningen: Vi har gått framåt med puckteknik och skridskoåkning som bara den, den senaste månaden. Puckföringen är riktigt bra för närvarande.

Igår ville jag få in alla rörelsemönster på träningen: Upp/ned, höger/vänster, fram/bak. Det gick bra och nu när spelarna har fått känna på hur det är att föra en puck under magglid och hopp så ska dessa övningar utvecklas.

 

Vill tacka Fredrik för hjälpen igår, hade det inte varit för dig hade knattarna aldrig fått fart under skridskorna!

 

Nu ska jag vila rösten en aning, det är Djurgårdsmatch ikväll och då behövs min ljuva stämma.

 

/ Nicklas


Förtydligande 2009-10-21

/Nicklas


Dagen efter 2009-10-21

Igår var det dags igen.  Match på Hovet mot serieledarna, en match som kändes som en riktig värdemätare för Djurgården. Resultatet: vinst! Jomantackar. Värdemätaren visar alltså att Djurgården är riktigt, riktigt bra.

Vårt lag sålde 50/50-lotter under matchen och den finurlige Filip lurade på mig två stycken. Jag sade till honom att om jag inte vinner så spelar inte han nästa match.

Jag gick hem från Hovet med 0kr..

Meddelande till Filip: Jag vill ha mitt kaffe svart och med socker fem minuter in i första perioden, oki?

 

/ Nicklas

En träningsfri lördag. 2009-10-17

Jag har under denna träningsfria dag ägnat en hel del tankeverksamhet åt ishockey, denna förnämliga sport. Jag har tittat på hockey, läst hockey, skrivit om hockey och även drömt om hockey. Min gamla tränares ord " ni ska äta, sova, skita hockey" verkar ha satt sina spår. Det får en att tänka: Vad säger jag till knattarna som kommer påverka deras liv och leverne?

En hemsk tanke, samtidigt som den kittlar.

"Jag är hitler och ni är mina judar", var även det ord min gamla tränare yttrade. Mindre klokt, kanske.

Ni föräldrar kan dock vara lugna! Utsvävningar som det där kommer inte att ske, jag är väl medveten om var gränserna för den sociala acceptansen går. Ville bara göra ett "statement", på något sätt. Tror inte jag lyckades. Skyller det på vädret.

Teorin imorgon kommer att handla väldigt mycket om HUR vi ska nå den lagsammanhållning vi har som mål. Hur spelarna vill agera för att nå dit. Hur ser deras mål ut? Det är alltså inte jag och Arnold som ska utöva vår "makt" imorgon, det är vi som LAG som ska forma oss. Jag och Arnold finns där som de ledare vi är, tack vare ålder och erfarenhet, men att prata över knattarnas huvuden tror jag är att gräva vår egna grav - endast negativa saker kan komma från att tro att ensam är stark i en lagsport. Det är knattarna som ska vara bekväma i det vi bestämmer oss för, inte jag och Arnold. Vi klarar oss ändå.
Målet med teorin är att vi gemensamt ska ha kommit överens om regler och "stadgar" som vi kommer jobba efter under fortsättningen av säsongen.

När isträningen sedan drar igång kommer vi inte att tumma på de regler vi satt upp.

Jag vill även tacka för den fina respons som dessa "tankar" har fått. Det gläder mig att folk läser detta. Vi kan väl kalla detta en gemensam terapi, okej? okej.

Dessutom: tveka inte på att hugga tag i någon av oss tränare, vi är mer än glada att svara på alla sorters frågor. Vi vill utvecklas inom vårt område på samma stora sätt som knattarna vill utvecklas som spelare, till det behöver vi feedback. Från alla!

/ Nicklas

Déjà vu.2009-10-16

När jag igår kväll slog mig ned i soffan för att avnjuta lite hockey blev jag riktigt förvånad när de började sända vår första match från turneringen i söndags. Vem hade filmat den, tänkte jag. Inte såg jag någon kamera.

Nåja. Nu var det inte vår match de visade även om Djurgårdens spel var lika trött och slitet som vårt var. Nu pratar vi A-lag. Det händer alltså även där. Man spelar hockey på ett sådant sätt att man skulle kunna tro att de sover samtidigt som de pendlar med skridskorna.

 

Jag ska snart sätta mig och fnula ihop upplägget för teorin på söndag. Arnold har ju träningen i eftermiddag så den planeringen får han sköta.

 

/ Nicklas


En dag med eftertanke.2009-10-15

Igår på träningen blev det som planerat puckföring. Grundläggande övningar och inte alls särskilt avancerat, detta för att introducera dem i rörelserna - inte i att nöta puckföring. Det kommer vi nämligen komma till senare.

Jag hade träningen till ära en av mina gamla träklubbor, en sorts klubba som jag alltid haft en förkärlek till. Jag har inte klarat av att spela med en - som jag lite kontroversiellt valt att kalla det- "Brudklubba". Den har ju inte vägt någonting. Det är alltså den nya teknikeens klubbor jag pratar om nu. De där som är så onödigt dyra.

Hursomhelst.

Träklubban var med mig och när jag knytit på mig skridskorna och begett mig ut på isen är en av de första sakerna jag hör: "Vad är det där?". En av knattarna hade fått syn på min klubba och kunde för sitt liv inte förstå att den klubban jag höll i handen, bara för några år sedan, var "state of the art".

Om jag kände mig avdankad just i det ögonblicket då jag tog klubban i försvar? Jo, något.

 

/ Nicklas

 

 

Tillbaka till "lunken". 2009-10-14

Alldeles nyss exploderar kollegorna här på jobbet i ett samstämmigt men obegripligt ljud. Jag som satt och värmde händerna mot kaffekoppen hoppade till av det obefogade -för tidpunkten!-  höga ljudet och fick en första känsla av att "Fan, nu är vi under attack."

Det visade sig att det snöade. I oktober. Det var alltså det som fick mina kollegor att helt och hållet bete sig som om det brann i skallen på dem.

Jag blev glad. Riktigt glad! Jag är en vintermänniska och snösporter och all vinteridrott är idrott jag slaviskt följer. Bortsett från konståkning, där jag inte förstår någonting.

När jag satt och planerade träningen igår hade jag tänkt att det skulle vara läge att helt och hållet börja om från början igen - gnugga skridskoteknik HELA ispasset. Skrev upp övningar och kände mig ganska nöjd med upplägget. Men nu när snön började falla ändrade jag mig: inte kan man fira första snön med att gnugga skridskoteknik.

Idag kör vi pucktransport. TRANSPORT! Det ska alltså inte vara dribblingar av något slag utan pucken ska ligga mot bladet. Detta övar vi på för att få en större känsla med pucken. Det är en ovan rörelse och ett ovant sätt att hantera pucken på, men för att få bättre känsla med puck och klubba ska alla moment behärskas.

Har försökt detta förut med spelarna men efter fem minuter sprack koncentrationen. Måste komma på ett sätt att få liv i träningen så att de fullföljer övningarna under hela ispasset.

 

/ Nicklas 



Ett Djurgårdssyndrom. 2009-10-12

Som vanligt inför cuper är man nervös. Det minns jag sedan min tid som aktiv. Skulle man vinna, åka på storstryk, få tillräckligt med mat, bli retad av motståndarna, få tillfälle att reta motståndarna, eller vad skulle hända? Som spelare är det inte brist på tankar som är problemet, det är tvärtom.

Nu, som tränare, har man bara ett moment att vara nervös för- Ska man åka på storstryk?

Svaret på frågan är så svart eller vitt medan det som leder fram till svaret är komplext. Många faktorer kan gå fel och har man rejält med otur kan hela Murphys-lag bli ens sanning.

Det var lite det som hände igår under början av turneringen.

Första matchen: det som kunde gå snett gick snett. Eller..låt oss vara ärliga: Det gick käpprätt åt helvete!
Vad det beror på står jag helt kunskapslös inför, men jag vet att det inte är spelarnas vilja. Som Djurgårdsspelare ikläder du dig rollen som fellös. Som den förebild som de andra vill vara. Den som alla vill slå.
Det är en press, det är det. Ingen förväntar sig någonsin att ett Djurgårdslag gör en dålig match. Så är det och så SKA det vara. Det gör Djurgården till vad det är - en anrik och ståtlig förening. Men som spelare kan den pressen få en att tro att man är oövervinnerlig. Att det man ställs inför kan tas med en klackspark.

Kanske var det just det som hände, spelarna fick en mental blockering av att de var så mycket bättre än motståndarna. Ett Djurgårdssyndrom, kallar jag det. Så var det igår, så var det även när jag var 10 år. Vi förlorade oftast den första matchen. Lite som ett undermedvetet sätt att vakna. Ganska dumt, kan jag tycka. Någonting som vi ska försöka bryta under kommande säsong.

 

I åtanke ska man även ha att den puck vi igår använde var en puck som ej har använts denna säsong tidigare och det var inte så svårt att se när skotten for åt alla möjliga hål utom lågt och rakt.

När Arnold klurade ut ett, enligt mig, riktigt bra sätt att fördela speltiden för spelarna började spelet fungera bättre. En trygghet växte fram hos spelarna och farten under skridskorna kom på köpet. Flera spelare höjde sig avsevärt och det är jag riktigt stolt och glad över. Vi börjar ana en större och kraftigare lagsammanhållning, det syntes inte minst när jag anordnade ett kramkalas på parkeringen, något som vittnena såg ut att tycka var annorlunda för ett hockeylag att sysselsätta sig med.

Som helhet får man säga att spelarna gjorde en fantastisk dag igår. Den tredje matchen var överraskande bra, ser det ut så som det gjorde då utan att vi har övat positionsspel kan man bara tänka sig hur väl fungerande det kommer att vara när spelarna har introducerats för spelsystem.

Ett stort Tack till ALLA föräldrar som fick dagen att flyta på, det gjorde ni jäkligt bra. Ett stort Tack ska även riktas till alla deltagande föreningar.

 

Men det största Tacket ska alla knattar i Djurgårdens lag få. Att resa sig från en ohemult stor förnedring till att spela strålande kräver karaktär, något som dessa spelare bevisligen har. Tack!

 

Innan säsongen drog igång hade jag planerat att jag skulle dokumentera träningarna och matcherna på någon internetportal där alla som var intresserade skulle kunna kika in och läsa vad som rör sig inom laget. När säsongen sedan drog igång kom det tänket helt av sig - det var fullt upp med att ta sig till träningarna!

 

Nu har säsongen har "satt sig" och träningslunken är igång och jag känner att det finns tid och utrymme för att förverkliga mina drömmar om att dokumentera säsongen.

Så.

Här kör vi!